Jag har aldrig ätit på någon av Mathias Dahlgrens restauranger. Detta är något jag skäms för och egentligen inte vill berätta. Vi skulle till Bon Lloc en gång i slutet på 90-talet men valet föll på en annan restaurang i sista stund. Det är något jag får leva med resten av livet. Som tur är har han numera två restauranger, som jag förhoppningsvis ska få råd att besöka någon gång.

Det första som slår en när man öppnar paketet med Mathias Dahlgrens nya, hett emotsedda kokbok, är det smått överväldigande formatet, med hela 530 sidor mellan pärmarna och ett speciellt fodral att skydda boken med. Det hela utstrålar minst sagt självförtroende och det är mäkta imponerande att man vågar sig på en sådan här satsning till kokbok för ett så litet språk som svenskan.

Och Dahlgren är antagligen en man med ett gott självförtroende, men när man läser av och om honom kan man ändå ana att han rannsakar sig själv oftare än vad han antagligen skulle behöva. Men det är antagligen så det är att leva om man är en så framgångsrik kock som han.

Mattias Dahlgren har en imponerande meritlista, speciellt om man betänker att han är nyss fyllda 40. Han har som ende svensk segrat i “kock -VM” Bocuse d’Or (1996). Han har skapat tre restauranger som fått stjärnor i Guide Michelin. Han har fått alla utmärkelser en svensk kock kan få och ett flertal utländska. Det Naturliga Köket är Mathias Dahlgrens tredje kokbok, tidigare har han gett ut Mathias Dahlgrens Kokbok (Prisma, 2001) och Bon Lloc Kokbok (Prisma, 2003).

Men nog om Dahlgrens person. Boken är precis som hans två restauranger på Grand Hôtel, indelad i två delar. En med recepten från hans tvåstjärniga superlyxrestaurang Matsalen och den lite mer casual Matbaren, som “bara” har en stjärna i tidigare nämnda franska restaurangbedömningsbok. Boken innehåller över 200 recept fördelade på ca 95 rätter. Recepten är noggrant angivna, en bedrift i sig eftersom han själv inte lagar mat på det sättet, och till skillnad från en del kockar på hans nivå så känns det faktiskt som om han vill att läsaren ska försöka sig på de allra flesta rätterna. Recepten är svenska och nästan lite överraskande jordnära för ett sånt ställe som Grand Hôtel. Bokens matfoto håller fantastiskt kvalitet och är skönt avskalat och aptitligt utfört av fotograf Magnus Skogsberg.

Extra pluspoäng får Mattias Dahlgren för att han slår några slag för den krusbladiga persiljan.

Ska man klaga på något så är det att restaurangernas sommelierer inte fått säga hur de tänker eller ge rekommendationer på dryck. Det hade varit intressant, speciellt till de mest komplicerade rätterna.

Avslutningsvis vill jag ge ett råd till övriga ambitiösa kokboksförfattare i vårt avlånga land: Vill man göra årets svenska kokbok bör man skjuta upp publiceringen till nästa år för den är redan här.